Obs. Det här inlägget innehåller många fula ord. Språkkinkiga personer bör klicka vidare...

Jag visste att jag inte skulle titta på eländet - TV4s dokumentär Husdjur under plastikkniven. Men ibland måste man. Bara för att se vilka jävla idioter det finns. Och att ännu en gång få konstatera att det finns gott om dem.

För vad sägs om folk som utför stämbandoperation på sina hundar. Bara för att de ska hålla käften. Varför i hela fridens jävla dar skaffar man hund om man inte pallar när de skäller? Tänk om man kunnat operera bort tungan på puckade människor. Då hade de åtminstone inte kunnat göra idiotiska bokningar hos veterinären...

Sedan har vi kärringen som är så rädd om sina dyra (läs fula) möbler att hon låter operera bort klorna på sin dotters kattungar. Vaihelvete! Jag vet inte vem jag föraktar mest. Kärringen eller miffot till "veterinär" som utförde operationen. En operation som han gör cirka tio gånger var vecka medan han mässar för djurägarna om att djuren inte alls bryr sig om det.
Nänä. Jag vet vad jag skulle kunna ta bort på dig Herr Veterinär...

Vad jag lärt mig av kvällens TV 4-dokumentär: Kärringjävlar som ägnar sin enda hjärncell åt hur tjusigt hemmet är ska inte ha djur!
Och jag har god jävla lust att åka över till USA och personligen operera bort hennes rödmålade klor!

Grrrrrrr.

Publicerad i QX mars -05.

Homosexualitet och kyrkan, går det ihop? För Lars Gårdfeldt, präst i Svenska kyrkan, är det lika självklart att kunna viga homosexuella par kyrkligt som att någon gång i framtiden själv få stå vid altaret med sin sambo. Och sedan flera år tillbaka kämpar han för homosexuellas rättigheter i kyrkan. En kamp som nu har lett till utmärkelsen Årets kämpe.

Grattis! Hur känns det?
– Tack. Det känns fantastiskt. Jag är ju inne i en kamp som gäller diskrimineringen av homosexuella i kyrkan. Och i och med att detta är en titel som avgörs genom att många människor röstar så sänder det här en tydlig signal till kyrkan som jag kämpar med att förändra.

Lars berättar att han fått många positiva reaktioner på utnämningen. Utom från ett håll.
– Det har kommit hur mycket blommor, e-mail, brev och sms som helst. Det är jätteroligt. Och det har varit från vänner och grannar, från okända människor och från kollegor på universitetet där jag är nu när jag är tjänstledig från kyrkan. Precis från alla håll, utom från kyrkan.
Det må vara okej att arbeta som homosexuell präst i de flesta församlingar, men när det börjar handla om en aktiv kamp menar Lars att det blir annorlunda.
– Alla våra arbetskamrater i kyrkan visste från början att jag och min pojkvän är homosexuella. Men vi talade aldrig politiskt om vår sak. Vi var diskreta och snälla och då hade vi inga problem. Man får gärna tala om förtyck i kyrkan, som kvinnoförtryck och rasism, men börjar man prata om varför inte homosexuella får gifta sig i kyrkan då har man passerat en gräns.

Stöd från kyrkan eller inte. Lars är ändå väldigt glad över att ha fått utnämningen och om möjligt ännu mer tacksam över att priset har inrättats.
– Jag tycker det är det finaste pris man kan få och jag tycker det är jättebra att QX instiftade det, säger han och poängterar att titeln Årets homo oftare borde gå till personer som gör något viktigt för homosexuella.
– Årets hetero har ju år efter år gått till en heteroperson som gjort något viktigt för homosexuellas rättigheter. Men det finns många homomänniskor som gjort likadana saker. Till exempel Tasso Stafilidis, riksdagsman för vänstern som har motionerat massor i homofrågor. Han blev nominerad till Årets homo men hade ju ingen chans mot Barbados-Mathias.

Vem skulle du själv vilja utnämna till Årets kämpe?
– Tasso Stafilidis för han har gjort jättemycket i riksdagen. Och till Anneli Svensson, kurator på RFSL som arbetar med misshandlade homosexuella. Hon är värd priset för att hon vågar arbeta med den känsliga frågan om partnermisshandlade homosexuella. Eller Petra Östergren för att hon alltid får oss att tänka ytterligare ett varv i frågor kring kön och sexualitet, säger Lars men påpekar samtidigt att det finns många kämpar i gayvärlden.
– Går man ut på ett gayställe träffar man i princip bara kämpar. Många av dem har kämpat med att komma ut inför skolkamrater och andra. Så för de flesta har det krävts både en inre fight och en fight med närstående människor för att få leva det liv de vill leva. Så det finns väldigt många kämpar i homovärlden.

Varför blev just du Årets kämpe?
– Det senaste året har äktenskapsfrågan varit väldigt aktuell. Därför har jag synts mycket i debatten. Och förutom äktenskapsdebatten har ju även hetsdebatten tillkommit. Det har varit många frågor som har varit relaterade till diskrimineringen i kyrkan. Så det är kanske frågorna som har avgjort.

Metoden att kämpa för homosexuellas rättigheter i kyrkan kan verka uppenbart enkel. Motarbeta de konservativa bakåtsträvarna som tycker att homosexualitet är en synd. Men Lars menar att det är mer komplext än så.
– För tio år sedan såg jag livet så mycket enklare. Då kunde jag tycka att det var de konservativa människorna som försvårar för oss. Men nu vet jag att det är mer komplicerat än så. Människor som jag tycker om, och som vill homosexuella väl kan samtidigt uppträda som svikare, eftersom de tycker det är viktigare att inte kyrkan splittras. Den kamp vi måste kämpa är mycket svårare än vad jag först trodde.
– Ta till exempel Årets hetero Caroline Krook. Hon blev Årets hetero för att hon invigde Pridegalan. Och jämfört med biskopar i övriga världen måste man ju säga att det är något fantastiskt att en biskop inviger en Pridefestival. Hon erkände också att kyrkan har en stor skuld till homosexuella i sitt tal. Men hon är samtidigt delaktig i de beslut som förbjuder oss att registrera partnerskap i kyrkan.

Att kämpa för det man tror på låter som den självklaraste saken i världen när man hör Lars förklara sina tankar. Men när han berättar om baksidan av kampen blir det tydligt att det är långt ifrån en eftermiddagsvals på rosor.
Lars lever med överfallslarm och både han och hans sambo har mordhotats flera gånger. Därtill kommer hatbrev fyllda med hot om helvetet och uppmaningar om att avgå som präst. Det har gått så långt att Lars och hans sambo idag blir förvånade om det någon vecka inte kommer hatbrev eller telefonsamtal.

Tror du att homosexuella någon gång kommer att kunna leva på lika villkor i kyrkan och samhället?
– Vi står fortfarande i en dalig kamp där vi ständigt måste försvara kvinnors lika rättigheter gentemot män. Och det gör vi trots att de formella rättigheterna funnits så länge nu. Det blir ju likadant för homosexuella och vi är dessutom i minoritet. Så även när lagreformerna är genomförda kommer det att finnas diskriminering på många punkter. Och därför krävs det en ständig medvetenhet och en ständig kamp.

Det är verkligen inte litteraturens tid nu. För bara ett par dagar efter det att världen blev en Hunter S. Thompson fattigare, dog igår den kubanske författaren Guillermo Cabrera Infante.

Cabrera var öppet kritisk mot Fidel Castro och bodde i London sedan 60-talet. Hans hans böcker nådde aldrig de stora massorna. Men Cabrera fick flera litteraturpriser och skrev bland annat Three Trapped Tigers, en novell om klubblivet i Havanna innan Castros tid som även blev hans första publicering i USA.

Guillermo Cabrera Infante blev 75 år gammal.

Läs mer på Guardian Unlimited.

Jag minns när jag hörde dem för första gången. Jag stod på en stol i discot där vi på kvällen skulle ha stor fest, och hängde upp någon dekoration i taket. Anders stod uppe i DJ-båset och pillade med något annat och han hade precis lagt i Dummy.
Låten jag hörde var Wandering Star. Gruppen var Portishead. Och jag var blixtkär.

Sedan dess har Portishead varit nummer ett. Numero uno. Inget annat.
Visst finns det fler bra band och visst har jag fått gåshud av en bunt andra låtar sedan de triphopande engelsmännen knastrade sin väg in i mitt hjärta. Men inget kommer ändå ens i närheten av deras vackra skrapiga beats och Beth Gibbons sagoröst.

Men det är en olycklig kärlek. För sedan alldeles för många år tillbaka är det tyst kring dem. Dödstyst. Beth Gibbons har förvisso gett sig in på ett solospår, ett ganska hyfsat sådant dessutom. Men det är inte samma sak. Det är inte Portishead.

Och ryktena har gått varma. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan när det dykt upp inlägg på forum om att de ska återförenas eller om att de befinner sig i studion igen. Men det är bara dikt och förbenad lögn. Skrönor. För det har fortsatt varit tyst från dem själva.

Men så kom det ett livstecken i torsdags. I form av ett mail. Det var en kompis som mailade om ett event på Bristol Academy till förmån för tsunamins offer. På scenen - Portishead.
We'll each play a short set, around 20 minutes and we'll be performing songs you know – very nearly unplugged, skriver de på sin site.

Hurra? Eller mer åt ... Vaihelvete! För när de äntligen står på scenen, för första gången på sju (!) år så
1. hör jag talas om det dagen innan.
2. sker det mitt i ett kaos av 30-årskalas, lägenhetsförsäljning och Kubaförberedelser.

Så nä. Hur mycket jag än älskar dem så kunde jag inte åka. Och mitt olyckligt förälskade musikhjärta gråter stora krokodiltårar. För när får jag chansen igen? Kommer de någonsin att ställa sig på scenen i ett nirvana av vinylknaster och sagosång som får hjärtat att brista av svallande känslor.

Troligen inte. Och det suger.

Året är 1972. Datumet den 4 september. Natten ligger tungt över OS-byn i München när åtta medlemmar ur den palestinska organisationen Black September smyger sig in bland husen och tar en grupp israeliska deltagare som gisslan. Några timmar senare är elva israeler, en tysk polis samt fem av kidnapparna döda.
Münchenmassakern är en av historiens mest omtalade gisslandraman. Och nu ska den bli film.

Resultatet kommer att heta Vengeance och regisseras av Steven Speilberg som i sommar även är aktuell med en remake av klassikern War of the Worlds. Beräknad premiär av Vengeance är den 23 december, enligt The Hollywood Reporter.

Det finns tv. Det finns bra tv. Och så finns det riktigt bra tv. Och nog hör Svt:s Livräddarna till den senare kategorin.
Ikväll var det sjätte och sista avsnittet av journalisten Fredrik Undevik och fotografen Lennart Peters fantastiska dokumentärserio om en ambulanshelikopter och dess sjukvårdspersonal.

H j ä l t a r. För vad mer kan man säga om människor som har livräddning som yrke. No matter what. Den eftermiddagskoma jag kände på jobbet igår kan dom ju bara drömma om. Om ens det. Och att festa till det sådär mitt i veckan och vara lite småbakis dagen efter är inte ens att tänka på.

Eftermiddagskoma och mittiveckanbaksmälla må vara försumbart (det är faktiskt ingen hit att vara bakis med ett kontorsjobb heller). Men att hela tiden behöva vara i sitt esse och alltid känna en nödvändighet att leverera bästa möjliga insats. Att din insats bokstavligen handlar om liv eller död. Det är vad jag kallar jobb.
Dessutom i form av en snyggt producerad dokumentär. Det är vad jag kallar tv.

Stefan Holm i all ära, men nästa Bragdguld borde gå till livräddarna. Och jag är Svt tacksam som har visat de här personernas vardag. Mer sådan tv.

Det kommer att kännas en aning tommare i tv-tablån på torsdagkvällar nu. Men det är en tröst att veta att läkarna och ambulanshelikoptern kämpar vidare där ute.
Jag känner inget annat än full beundran för personer som Karin Sedig, en av läkarna som i kvällens avsnitt skämtsamt säger något om 50-årig tant ute på äventyr strax innan hon i vinchas ner från den gungande helikoptern för att komma ombord på ett fartyg långt ute på havet. I full storm. Ombord på fartyget väntar en man med en kraftig huvudskada.

It's just another day at the office.

Naglarna har knappt hunnit växa ut efter de nervpressande timmarna framför Silent Hill 3 när filmen är i full produktion.

Det är Christophe Gans som tagit sig an det tveksamma uppdraget att göra film av succéspelet. Tveksamma ja. För vem minns inte med fasa hur andra spel krupit upp på filmduken med mer eller mindre miserabelt resultat (Resident Evil, anyone??).

Men även om Christophe Gans inte gjort särskilt mycket tidigare för att övertyga om hans förmåga att ge Silent Hill rättvisa, har Roger Avery en desto mer imponerande CV. I listan syns bland annat Rules of Attraction. Den härligt skruvade filmen med, hör och häpna, en briljant James Van Der Beek.
Avery är även medskyldig till filmer som Killing Zoe och Pulp Fiction. Du kanske har hört talas om dem, vad det jag...

Men det lär dröja till 2006 innan vi får se om Avery kan leva upp till sina tidigare nivåer och tillsammans med Gans leverera en film som gör ett av tidernas bästa spel rättvisa. Tills dess får vi hålla till godo med handlingen (Obs, avslöjar en del av slutet!):

A woman desperate to save her dying child finds herself trapped in an alternate reality as she searches for her daughter in a dangerous world of demons.
Rose cannot accept the knowledge that her daughter Sharon is dying of a fatal disease. Over the protests of her husband, she flees with her child, intending to take the girl to a faith healer. On the way, she ends up driving through a portal in reality, which takes her to the eerie and deserted town of Silent Hill.
Sharon disappears in Silent Hill, and Rose follows what she thinks is her daughter's silhouette all over town. It's soon clear the town is not like any place she's ever been. It's inhabited by a variety of creatures and a living darkness that descends and literally transforms everything it touches. The human inhabitants—the ones who are left—are trapped and fighting a losing battle against the Darkness.
Joined by a cop named Cybil, who has been sent to bring her and Sharon back, Rose searches for her little girl while learning the history of Silent Hill and that Sharon is just a pawn in a larger game.
To save her daughter, Sharon makes a deal with a demon in the form of a little girl, and allows the forces of darkness to take the town and destroy those who tried to destroy the demon. In the end, she saves her daughter but at a high price.

Handlingen är hämtad från Coming Soon.

Flyende kycklingar i all ära. Men det är hunden och killen med Stomatol-leendet vi väntat på. Och snart är den här. Wallace and Gromit Movie: The Curse of The Wererabbit. Hörde ni? T h e m o v i e.
Bara namnet får mig att garva högt. Eller är det tanken på att ännu en gång bli få avnjuta Nick Parks lilla mästerverk som framkallar ett spontant lyckorus.
I The Curse Of The Wererabbit hotas den årliga grönsakstävlingen, The Giant Vegetable Competition. Av. En. Monsterkanin.

Förväntningarna är skyskrapehöga. Men att Peter Sallis kommer leverera vår favoritkille med glans är säkert som amen i kyrkan. Och när han dessutom är uppbackad av megacoola Helena Bonham Carter kan det bara bli en sak - Wallace And Gromit-succé.

Det måste vara ett tecken på att man börjar bli gammal när det först tända ljuset i tårtan börjar läcka stearin på grädden innan man hunnit tända det sista ljuset.

Det var vad jag kom till insikt med i morse när jag stod och gjorde iordning Niklas födelsedagstårta. En tiramisu-historia egenhändigt inköpt på Billhälls dagen till ära.

30 ljus. 30 år. Då kan man inte längre säga att man är 20-nånting. Tillvaron skenar snarare mot 40-nånting.
Men sådant tänker inte Niklas på. Han är bara glad över sina presenter som hittills består av en megaliten kikare (pappa tyckte att han kunde ha den för att spana bikinitjejer med när vi är på Kuba, det tycker inte jag), ett par vandringsstavar och... den där hårda presenten det varit sånt himla tjat om - en Barcelona-resa.

Så den 25 maj drar vi till tapas-barernas och arkitekturens mecka - Barcelona.

Mycket resa blir det i vår. Men å andra sidan.... det förtjänar man när man går mot 40-nånting.

Grattis Niklas!

Jag brukar inte svara på Fredagsfyran av den enkla anledningen att jag inte för mitt liv kan begripa vem sjutton som skulle vara intresserad av att läsa vilken kändisperson jag skulle vilja åka till en öde ö med. Eller vilken som är min favoritmaträtt.

Men denna veckan kan jag inte låta bli. Inte för att jag tror att någon skulle vara intresserad av det här. Heller. Men för att det handlar om det jag gillar bäst (förutom Niklas då). Skriva. Och då kan jag inte låta bli...

1. Varför har du valt just bloggen som uttryckssätt?
Jag har inte "valt just bloggen". Den är bara ett av många sätt att skriva på.
Men det är så förbenat tråkigt att skriva något och sedan spara det på hårddisken. Så när jag inte publicerar något är bloggen second best.

2. Vad gör du de dagar då inspirationen till att skriva tryter?
Jag låter bli att skriva.

3. Är bloggen det enda stället du skriver på, eller skriver du någon annanstans också?
Det blir lite tidningar här och där. Göteborgs Fria Tidning (som nu även finns som papperstidning!) och QX har det främst blivit.

4. Vilket av dina alster är du mest nöjd med?
Jag är nog egentligen inte riktigt nöjd med något jag skrivit. Jag ser oftast det jag kunde göra bättre mer än det som faktiskt blev rätt okej.
Men det är med all sannolikhet inte något blogginlägg utan snarare någon av mina texter.

Kanske är det reportaget om strippklubben Wandas i Göteborg. Inte för att det nädvändigtvis är en bra text, utan för att jag tror jag lyckades få en del av stämningen och känslan med mig in i texten. Och med tanke på min lilla erfarenhet är jag nöjd med det.
Eller kanske är det texten som blev till när jag besökte Bergakungens sal.

Men det är sådana texter jag älskar att skriva. Och det är för att bli bättre på det som jag lever rövare här.

Jag kommer nog dock alltid att ha lite moderskänslor för min Sound of Music-artikel. Inte för att den är särskilt bra. Men för att det var den första artikeln jag fick publicerad (QX november 2003) och att jag intervjuade Johan Rabeus. Det var en stor grej för mig.

Just när vi lyckats skaka av oss obehagskänslorna efter bottennappet T3, börjar rykten surra om Hollywood-måstet (konstpaus för att ta ett djupt andetag) - uppföljaren.

Coola biljakter, kolsvarta solbrillor och Ah-nuld på den tiden han vara bra. Jodå, Terminator-filmerna är sehr gut. Fram till T3 närmare bestämt då Terminator transformerades från filmiskt mästerverk till en imponerande uppvisning i kass story, dåliga skådisar och ... Ah-nuld när han är som sämst.
Så när nu T4 ligger i startgroparna börjar håren sakta resa sig på ryggen.

Det är dock en tröst (en ganska stor tröst) att Ah-nuld inte verkar vara aktuell när plåt-Niklas återuppstår från gömmorna i Hollywood.

Men hoppas inte för mycket. Det är bara rykten so far.

Personligen hoppas jag på en lackbeklädd comeback av Ah-nuld i Catwoman 2.

Förväntningarna var ganska höga. Och resultatet... tja. Jag ger den en chans till.

Nä, megahypade Lost är hittills en besvikelse. Med siktet inställt på ett nytt Twin Peaks förväntade jag mig skruvad handling, småkokko karaktärer och kalla kårar längs ryggraden.

Well. Karaktärerna var lika spännande som en tur till Galne Gunnar (no offense Gunnar). De kalla kårarna lyste stort med sin frånvaro, även på ett franskt nervknippe som jag. Och handlingen. Ja, det är förvisso ett litet steg bortom standardserierna gjorda på mall 1A - det är varken LA-baserat advokatkontor eller ung snut möter gammal snut. Men "Åhnej, vi är strandade på en öde ö och det är något läskigt i skogen"-handlingen får allt rycka upp sig lite mer för att det ska kännas nytt och ... just det ... spännande.

För er som missade det stora permiäravsnittet igår:
Lost tar vid sekundrarna efter en flygplanskrash. Stranden på den öde (?) ön är full av döda och skadade människor och mitt i kaoset reser sig hjälten Jack. Som läkare (but of course), handlingskraftig (but of course) och fullkomligt orädd (but of course) tar han tag i situationen. Han räddar liv, träffar strandens snyggaste tjej och ger sig, tillsammans med henne och en avdankad rockmusiker (dock utan hobtassar den här gången) ner i dalen mitt på ön för att leta efter flygplanets cockpit. Och de hittar inte bara cockpiten...
Det är något som lurar nere i dalen. Något stort. Och något som låter. Jättemycket. Så det kanske inte är en öde ö trots allt.

Men visst finns det potential i Lost. Gänget bakom serien har en rätt kaxig CV vid det här laget. Vi snackar J.J. Abrams, manusförfattare som även gjort sig skyldig till serier som Felicity och Alias (vi pratar inte högt om att han även är medskyldig till Armageddon...).
Känner du igen Matthew Fox som spelar Jack beror det troligen på att du redan sett honom till leda i 90-talssuccén Ensamma hemma.
Och om Terry O'Quinn känns bekant beror det troligen på att du sett honom skymta förbi i småserier som X Files och Millennium.

Så visst finns det potential. Med lite mer knas och lite mer läskigheter.
Men jag kommer sitta bänkad framför tvn igen. Nästa onsdag. Klockan 21.00.

Over and out. Och med grym träningsvärk.

Det var inte lätt igår. Jag kände mig som en förstaklickare som gått fel och hamnat på högskoleprovet istället för skrivtimmen "Mitt sommarlov".

Mark, Red Lions egen quizmaster, hade överträffat sig själv i konsten att få quizbesökarna att känna sig lika allmänbildade som en strandad marsian.

Här är ett urval av frågorna:

1. Vad står ZIP (som i amerikanska ZIP code) för? Nämn minst två av orden.
2. Vilka färger är det på stjärnorna i Panamas flagga?
3. Vem har regisserat Blues Brothers?
4. Från vilket kök kommer maträtten Quabili Palow?
5. Hur många hjärtan har en bläckfisk? a) 1. b) 3. c) 5.
6. Vilken stad i mellanöstern har ett namn som betyder "Guds stad"?
7. Vem satt på påfågelstronen?
8. I vilket land verkade gerillan "Ljusets stig"?
9. Vilket eurpoeiskt land bestär av 500 öar?

Och det är fusk att googla!

Jenny tipsade mig om en utställning igår som jag föll pladask för. Russin.
Russin på rockkonsert, russin i demonstrationståg, russin på bio och russin på ålderdomshem.

Det är konstnären Johan Hagelbäck som står bakom den briljanta utställningen som invigs på Göteborgs Konstmuseum idag.

Och det är mycket Hagelbäck i Göteborg nu. För Johan har även gjort vinjettfilmen som går varm på Göteborgs Film Festival just nu. 700 gånger kommer festivalbesökarna att kunna se hur biografen Draken befolkas av förväntasfulla russin som skallar "Mera film!".

Om rockande russin på Russkilde rockfestival eller deras filmälskande kusiner anses vara konst säger jag: "Mera konst!".

Även russin har känslor i Johan Hagelbäcks utställning.
(Bilden är hämtad från Göteborgs Konstmuseum)

Hatad. Eller åtminstone ganska illa omtyckt i Sverige. Och inte går den hem bättre hos engelsmännen.
For those who thought the horribly bleak Lilya-4-Ever just wasn't dark enough, rest assured - director Moodysson is in a worse mood than ever.
... the aggressive style and ever-more extreme content eventually turn the film into nothing more than a tiresome endurance test.
Nä, Lukas Moodysons Ett hål i mitt hjärta får inga ljuva omdömmen i det brittiska filmmagasinet Hotdog vars recensent Saxon Bullock svingar iväg en obarmhärtig 2:a.

Kanske är det dags för Moodysson att lägga ner hela-världen-är-skit-mentaliteten, klippa sig och skaffa ett riktigt jobb. För även om världen är skit är det nog inte mycket Sanna Bråding kan göra åt saken.